Ben Fogle sprider sin hunds aska

Ben Fogle, krönikör på The Telegraph, och förlusten av hans hund Inca

Ben Fogle och Inca. När Ben Fogle, krönikör för Sunday Telegraph, tvingades låta sin älskade labrador Inca somna in i juli 2012, twittrade han: ”Jag har precis förlorat min bästa vän, Inca. Att ha ett krossat hjärta är en underdrift #omöjligtattslutagråta”.

En månad senare berättade han för Telegraphs läsare att hennes matskål fortfarande stod kvar i köket. Hennes koppel låg kvar utspridda i huset så att hennes gamla tassar inte skulle behöva gå några långa sträckor.

”Det är små påminnelser om en liten svart hund som genomsyrade hela mitt liv, som visade absolut lojalitet och som gav så mycket lycka”, säger han. ”Jag kan inte förmå mig att flytta på dem.”

En nation av djurvänner

Han blev överraskad av antalet brev han fick efter att ha skrivit om Incas död. Han blev även stoppad på gatan av folk: ”Stora, tuffa taxichaufförer i London som berättade om sin egen sorg och tårarna de fällt. På sätt och vis gör det mig stolt över att vara britt. Vi är verkligen en nation av djurvänner.”

Avlivning av sällskapsdjur

Bruce Fogle, Bens far, som varit veterinär i 42 år och ordförande för Humane Society International, ledde arbetet med handboken *Interrelations Between People and Pets* och skrev kapitlet ”Attachment – Euthanasia – Grieving” (Anknytning – Avlivning – Sorg). Det var han som lät Inca somna in i familjens kök.

”Hunden är en helt oskyldig varelse som aldrig döljer sina känslor och aldrig ljuger. Det är därför sorgen kan bli så stor. Den kan kompliceras avsevärt om människor känner skuld för att de känner en så stark sorg för sin hund.”

Att behöva låta ett älskat sällskapsdjur somna in är ett mycket svårt beslut som också kan väcka stor skuld. Inca led av epilepsi, hennes bakben svek henne och hon hade svårt att röra sig. Jag tyckte det var tröstande att höra att Inca tillbringade sina sista dagar på Bovey Castle i Dartmoor, precis i närheten av där vi bor; även under sina sista dagar försökte Ben skapa lyckliga minnen med henne.

Att sprida Incas aska

I juli 2013, ett år efter hennes död, skrev Ben på ett rörande sätt att det var dags att sprida askan efter hans älskade djur.

Marina, barnen och jag var tillsammans med mamma, pappa och min syster Tamara, samt familjens hundar, Luca, Lola, Marni och Maggi. Vi fick även sällskap av Sam, hundrastaren, som är en sorts hundviskare – alla hundar älskar henne – och som samlade ett dussin av Incas hundvänner runt trädet.

Hyde Park har spelat en så stor roll i mitt liv. Det är min plats för att komma undan stadens brus, men ännu viktigare är det här jag träffade Marina, tack vare Inca och hennes hund Maggi. Det lilla trädet står nästan exakt där vi träffades för första gången.

Min mamma hade tagit med en flaska champagne till oss och en stor påse Bonios till hundarna. Barnen gick i det höga gräset medan jag spred Incas aska. Istället för blommor lämnade vi ett Bonio högt uppe i en av grenarna.

Det var en enkel ceremoni, men fylld av lycka. Jag tror att en psykolog skulle kalla det för ”avslut”. Jag avskyr tanken på att hennes namn ska försvinna ur minnet, och hennes träd garanterar en form av långvarighet. För de hundratals människor som går förbi varje dag är det bara ännu ett ungt träd, men för oss är det Incas träd. Ludo och Iona säger ”Hej, Inca” varje gång vi går förbi.

Att anordna en ceremoni och skapa ett minnesmärke för ditt djur är ett viktigt sätt att uttrycka dina känslor och hjälpa dig att acceptera förlusten av ditt djur, som Ben så träffande uttrycker det: ”Sorg är priset man betalar för kärlek.”

Relaterade produkter

Se även

• Askesmycken
• Askhängen och halsband

Kategorier

DjururnorKeramikurnorKatturnorHundurnorUrnor för små djurMinnesföremål